Är det såhär livet är?
Att jag varje morgon blir väckt av antingen väckarklockan eller mamma, går upp och sätter på mig min mask som ska dölja mina söndergråtna ögon och kinder? Att jag direkt när dörrklockan ringer ska behöva klistra på ett falskt leende? Att jag sedan plågar mig själv genom hela skoldagen som består av att låtsas tycka att alla skämt är roliga, att skratta när de andra skrattar för att de andra inte ska undra, att låtsas som att allt är perfekt, att jag hela tiden håller utkik efter den personen och när jag väl ser den personen får panik och bara vill dö, att när jag kommer hem från skolan ska sitta vid datorn och sedan fortsätta låtsas att allt är bra, att jag ska sitta hela kvällen och längta tills klockan blir tio-halv elva, att jag sedan spelar musik på högsta volym och jag ligger och gråter tills jag somnar, att jag sedan vaknar och allt börjar om igen?
Nej, om det är så livet är vill jag inte vara med längre.

Jag är född till att misslyckas.